Den 15 april blev Luxemburg det första europeiska landet som välkomnade asylsökande barn, tolv flickor och pojkar, från de grekiska öarna. Och den 16 april anlände 47 barn till Tyskland. Dessa barn var de första att omfattas av en EU-plan att flytta ensamkommande asylsökande barn från Greklands överfulla och farliga läger, till säkerhet i andra europeiska länder.
Om planen fungerar kan minst 1 600 barn som är i behov av skydd erbjudas ett nytt liv. EU-kommissionär Ylva Johansson har uppmanat alla EU-länder att ansluta sig till planen och ta sitt ansvar. Elva EU-länder har hittills lovat att ta emot. Finland är beredda att ta emot 100 barn. Portugal lovade nyligen att ta emot så många som 500.
Men Sverige är inte bland dessa länder. Regeringen har hittills sagt nej till att ta emot något av barnen. Regeringen skulle säkert instämma i att inget barn ska lämnas utan vård eller omsorg i ett flyktingläger. Men i flera år har just detta skett, när hundratals barn som har lämnat sina hemländer på grund av våld, väpnad konflikt, diskriminering och fattigdom, varit tvungna att försöka överleva under omänskliga förhållanden på de grekiska öarna.
Hundratals ensamkommande barn sitter fast på öarna. En liten bråkdel är i så kallade säkra områden, där de bor i containrar som ofta saknar dörrar eller lås, och som saknar det mesta som anses utgöra en anständig levnadsstandard. De allra flesta barn lever under omänskliga och förnedrande förhållanden, i informella bosättningsområden som sträcker sig långt utanför de officiella anläggningarna i lägren. Många sover utomhus utan skydd. De kämpar för att få tillgång till mat, vatten, toaletter och duschar. Bland dem finns barn som lider av komplexa och kroniska medicinska tillstånd som de inte kan få behandling för på öarna. De är utsatta och löper en ökad risk för infektion av covid-19.
Barnens öde är resultatet av ett kollektivt misslyckande med att ta itu med situationen för asylsökande och migranter som är fast på de grekiska öarna sedan 2016. EU:s medlemsländer måste enas om ett permanent och långsiktigt hållbart system för fördelning av asylsökande, och det är bråttom. Till dess att ett sådant system är på plats måste också tillfälliga, akuta insatser göras för att rädda ensamma och sjuka barn från de fruktansvärda förhållanden de nu lever i.
Att delta i omfördelning av barnen efter år av humanitär katastrof på öarna visar inte bara solidaritet med Grekland och andra EU-länder, det säkerställer också att barnen ges det skydd de har rätt till. Om varje EU-land bara tog hand om ett litet antal, skulle det innebära en avgörande förändring för de flesta ensamkommande barn som sitter fast på öarna. Flera andra länder har visat att detta är politiskt och juridiskt möjligt.
Till sist handlar det om att säkerställa barns grundläggande rättigheter, som slagits fast i internationella överenskommelser såsom FN:s barnkonvention och EU:s rättighetsstadga. Barn har bland annat rätt till bästa möjliga hälsa samt det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd - rättigheter som kränks varje dag i lägren. Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa sättas i främsta rummet. Situationen på öarna är resultatet av ett gemensamt misslyckande på EU-nivå, medlemsländerna måste därför ta ett gemensamt ansvar och säkerställa att barnens rättigheter kommer först.
Sverige bör välja rätt väg och ansluta sig till de länder som har lovat att ta emot barn från lägren i Grekland.
Anna Lindenfors, Generalsekreterare Svenska Amnesty
Oliver Schulz, Generalsekreterare Läkare Utan Gränser
Måns Molander, Sverigechef Human Rights Watch
Helena Thybell, Generalsekreterare Rädda Barnen
Martin Ärnlöv, Generalsekreterare Svenska Röda Korset
Helén Ottosson Lovén, Generalsekreterare Svenska kyrkan
Pernilla Baralt, Generalsekreterare UNICEF Sverige
