Den burmesiska militären kontrollerar flera stora företag. Genom att rikta in sig på dem kan omvärlden sätta press på juntan. Det skriver nio svenska organisationer med verksamhet i Burma drygt två veckor efter det att militären åter tog makten i en statskupp.
Tiotusentals människor demonstrerar dagligen mot militärjuntan i Burma (även kallat Myanmar). Det råder inga tvivel om att befolkningen motsätter sig militärens brutala maktövertagande.
Nu måste omvärlden snabbt visa handlingskraft och vidta konkreta åtgärder som biter på militären. Riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen skulle kunna vara avgörande.
De senaste veckorna har nyheter kablats ut från Burma som vi hoppades var förpassade till historien. Än en gång har militären gripit makten i landet och avsatt den folkvalda regeringen. Men som så många gånger tidigare har folket gått ut på gatorna med sin säkerhet som insats. De vägrar acceptera en återgång till diktatur.
Den 1 februari, samma dag som det nyvalda parlamentet i Burma skulle tillträda, genomförde militären sin statskupp. Ett års undantagstillstånd utlystes, de folkvalda politikerna avsattes och militären tog över styrningen av landet. Fler än 500 aktivister, journalister och politiker har hittills gripits, däribland landets civila ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Istället styrs landet av överbefälhavare Min Aung Hlaing. Samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya.
Redan samma dag som militären grep makten började människor öppet visa sitt motstånd. Protesterna växte snabbt och nu sker dagliga massdemonstrationer i hela landet. Enbart den största staden Rangoon har enligt flera olika lokala medier fler än 100 000 människor slutit upp i de största folkliga demonstrationerna sedan de stora demonstrationerna mot diktaturen 1988.
Det finns en stor kraft och beslutsamhet i de demonstrationer som nu sker. I tio år har befolkningen fått känna på hur det är att leva i ett mer öppet samhälle. Ekonomin har vuxit och levnadsstandarden har ökat. För dagens unga är kontakt med omvärlden en självklarhet. Aung San Suu Kyi, som länge satt i husarrest, ställde upp och vann två val med stor majoritet. Hennes styre har varit en stor besvikelse för många, inte minst landets minoriteter, men det innebär inte att de vill återgå till militärdiktaturen. Framför allt för landets unga är det en otänkbarhet.
Protesterna har varit fredliga och välorganiserade men har trots det i flera fall mötts av våld från polisen. Tårgas, vattenkanoner och gummikulor har använts mot demonstranter och det finns även rapporter om att poliser skjutit skarpt. De senaste dagarna har soldater och stridsfordon synts på gatorna i städer runt om i landet. Tillslagen mot demonstranterna blir alltmer hårdhänta. Skakande scener har fångats på film när polis skjutit mot folkmassor. Regimens svar kan bli än mer brutalt. Militären har tidigare slagit ner protester utan pardon med tusentals döda som följd.
Omvärlden måste agera snabbt för att sätta press på militären. Konkreta åtgärder måste till. Den burmesiska militären har omfattande ekonomiska intressen. Den kontrollerar flera stora företag, något som ger stora intäkter utanför försvarsbudgeten. Genom att rikta in sig på dessa kan omvärlden sätta press på juntan.
Sverige och EU bör omedelbart införa riktade sanktioner mot den burmesiska militären och företag som ägs och kontrolleras av militären, något som även rekommenderas av FN:s särskilda utredningskommission för Burma. USA har tagit på sig ledartröjan och redan aviserat sanktioner mot tio personer som bär ansvar för statskuppen och tre företag som ägs av militären. Men EU har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder som svar på militärkuppen. Sveriges regering måste driva på så att EU omedelbart agerar mot militären.
Tiden att agera är nu. Burma får inte glida tillbaka in i militärens järngrepp. Omvärlden måste stödja de demokratiska krafter i landet som står upp mot militären.
Abul Kalam, ordförande för Swedish Rohingya Association
Anders L Pettersson, executive director vid Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare vid Olof Palmes internationella center
Eva Ekelund, policychef vid Act Svenska kyrkan
Kristina Jelmin, verksamhetschef för Svenska Burmakommittén
Lina Arvidsson, talesperson för Globala Partnerskap, LSU - Sveriges Ungdomsorganisationer
Måns Molander, Nordenchef vid Human Rights Watch
Ulrika Strand, generalsekreterare vid Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Widoff, ordförande för MeSheWe
